|
FREDLIG SAMLEVNAD - TVÅ
DIAMETRALT MOTSATTA SLAG AV POLITIK
Kommentar (6) till SUKP:s Centralkommittés
öppna brev av redaktionerna för Folkets Dagblad och
Röda Fanan Den 12 december 1963
Sedan SUKP:s 20:e kongress har Chrusjtjov och andra kamrater talat mera
i frågan om den fredliga samlevnaden än om någonting
annat.
Om och om igen hävdar SUKP:s ledare att de förblivit
Lenins politik för fredlig samlevnad trogna och på ett skapande
sätt utvecklat den. De tillskriver sin politik för "fredlig
samlevnad" hela förtjänsten av de segrar som folken i
världen vunnit i långvarig revolutionär kamp.
De tillkännager uppfattningen att imperialismen,
och särskilt den amerikanska imperialismen, stöder den fredliga
samlevnaden och förtalar fräckt Kinas kommunistiska parti
och alla marxist-leninistiska partier som motståndare till fredlig
samlevnad. SUKP:s Centralkommittés öppna brev till och med
beljuger Kina som villigt att med imperialisterna ta upp "tävlan
i att utlösa ett krig".
De framställer de ord och handlingar genom vilka
de förrått marxismen-leninismen, den proletära världsrevolutionen
och de undertryckta nationernas och folkens revolutionära sak som
överensstämmande med Lenins politik för fredlig samlevnad.
Men kan orden "fredlig samlevnad" verkligen
tjäna som en talesman för SUKP:s ledare i deras förräderi
mot marxismen-leninismen? Nej, absolut inte.
Vi är nu ställda inför två diametralt
motsatta slag av politik för fredlig samlevnad.
Den ena är Lenins och Stalins politik för
fredlig samlevnad, vilken företräds av alla marxist-leninister,
de kinesiska kommunisterna medräknade.
Den andra är den antileninistiska politiken för
fredlig samlevnad, den så kallade allmänna linjen för
fredlig samlevnad, som förespråkas av Chrusjtjov och andra.
Låt oss undersöka Lenins och Stalins politik
för fredlig samlevnad och likaså det som Chrusjtjov och andra
kallar den allmänna linjen för fredlig samlevnad.
Lenins och Stalins politik för fredlig samlevnad
Det var Lenin som förde fram idén om att
den socialistiska staten skulle föra en politik för fredlig
samlevnad gentemot stater med andra samhällssystem. Denna riktiga
politik följdes länge av Sovjetunionens kommunistiska parti
och regering under Lenins och Stalins ledning.
Frågan om fredlig samlevnad mellan socialistiska
och kapitalistiska länder kunde omöjligen uppstå före
Oktoberrevolutionen, eftersom det då inte fanns något socialistiskt
land. Icke dess mindre förutsåg Lenin år 1915-16 på
grundval av sin vetenskapliga analys av imperialismen, "att socialismen
inte kan segra samtidigt i alla länder. Den kommer först
att segra i ett eller i några länder, medan de övriga
för en viss tid kommer att förbli borgerliga eller preborgerliga".
(Den proletära revolutionens militärprogram, "Valda
verk", bd I, andra delen, sid 592.) Med andra ord, under en
viss tidsperiod skulle socialistiska länder existera sida vid sida
med kapitalistiska eller förkapitalistiska länder. De socialistiska
ländernas egen natur bestämmer att de socialistiska länderna
måste bedriva en fredlig utrikespolitik. Lenin sade: "Endast
arbetarklassen kan, när den vinner makten, genomföra en fredspolitik
icke blott i ord. . .utan i handling". (Förslag till resolution
om politiken just nu, "Samlade verk", fjärde
ryska uppl., Gospolitizdat, Moskva, bd 25, sid 291-92.) Dessa Lenins
åsikter kan sägas utgöra den teoretiska grunden för
den fredliga samlevnadens politik.
Efter Oktoberrevolutionens seger proklamerade Lenin
vid många tillfällen inför världen att sovjetstatens
utrikespolitik var en politik för fred. Men imperialisterna var
inriktade på att strypa den nyfödda socialistiska republiken
i dess vagga. De satte igång väpnad intervention mot sovjetstaten.
I den situationen framhöll Lenin med rätta att "därest
vi inte försvarade den socialistiska republiken med vapenmakt,
kunde vi inte existera". (Centralkommitténs rapport vid
Rysslands kommunistiska partis (bolsjevikernas) åttonde kongress,
"Selected Works", International Publishers, New York
1943, vol. 8, sid 33.)
År 1920 hade det stora sovjetfolket besegrat
den imperialistiska väpnade interventionen. En relativ styrkejämvikt
hade uppstått mellan sovjetstaten och de imperialistiska länderna.
Efter ett kraftprov som pågått i flera år höll
sovjetstaten sin ställning. Den började övergå
från krig till fredligt uppbygge. Det var under dessa omständigheter
Lenin förde fram idén om den fredliga samlevnadens politik.
Från den tidpunkten hade imperialisterna faktiskt inget annat
val än att "samleva" med sovjetstaten.
Under Lenins livstid var jämviktsläget alltid
mycket osäkert och den socialistiska sovjetrepubliken var föremål
för en pressande kapitalistisk inringning. Gång på
gång framhöll Lenin att det, till följd av imperialismens
aggressiva natur, inte fanns någon garanti för att socialism
och kapitalism skulle leva i fred länge.
Det var under de förhållanden som rådde,
ännu inte möjligt för den store Lenin att ingående
definiera innehållet i politiken för fredlig samlevnad mellan
länder med skilda samhällssystem. Men han fastlade den riktiga
utrikespolitiken för den proletära diktaturens första
stat och framförde grundidéerna till den fredliga samlevnadens
politik.
Vilka var Lenins grundidéer för denna
politik?
För det första, Lenin framhöll att
sovjetstaten existerade mot imperialisternas vilja. Även om den
fasthöll vid en fredlig utrikespolitik hade imperialisterna ingen
önskan att leva i fred med den och skulle göra allt som stod
i deras makt och gripa varje tillfälle till att bekämpa och
till och med förinta den socialistiska staten.
Som Lenin sade:
...kunde den internationella imperialismen. . .under
inga omständigheter sämjas med Sovjetrepubliken, och detta
både på grund av den internationella imperialismens objektiva
läge och på grund av de ekonomiska intressena hos den kapitalistklass,
som förkroppsligas i densamma. (Referat om krig och fred på
Rysslands Kommunistiska Partis (bolsjevikernas) 7:e kongress, "Valda
verk", bd II, första delen, sid 430.)
Och vidare:
Det är otänkbart att Sovjetrepubliken
under lång tid ska bestå jämsides med de imperialistiska
staterna. Den ena eller den andra måste till slut segra. Och
innan detta slut inträder, kommer en serie fruktansvärda
sammanstötningar mellan Sovjetrepubliken och de borgerliga staterna
att vara oundvikliga (Centralkommitténs rapport vid Rysslands
kommunistiska partis (bolsjevikernas) 8:e Kongress, "Selected
Works", eng. uppl., International Publishers, New York 1943,
bd 8, sid 33.)
Lenin inskärpte därför gång på
gång att den socialistiska staten ständigt borde vara på
sin vakt mot imperialisterna.
...lärdomen som alla arbetare och bönder
måste tillägna sig är att vi måste vara på
vår vakt och komma ihåg att vi är omgivna av människor,
klasser och regeringar, som öppet ger uttryck för sitt ytterliga
hat mot oss. Vi måste komma ihåg att vi alltid befinner
oss bara en hårsmån från alla slags invasioner.
(Om republikens inrikesoch utrikespolitik, rapport till 9:e Allryska
sovjetkongressen, "Samlade verk", fjärde ryska
uppl. Moskva 1950, vol. 33, sid 122.)
För det andra, Lenin framhöll att det endast
var genom kamp som sovjetstaten var i stånd att leva i fred med
de imperialistiska länderna. Detta var resultatet av upprepade
kraftmätningar mellan de imperialistiska länderna och sovjetstaten,
som antagit en riktig politik och förlitade sig på stödet
från proletariatet och de undertryckta nationerna i världen
samt utnyttjade motsättningarna mellan imperialisterna.
Lenin sade i november 1919:
Det är på samma sätt som det alltid
är - när fienden är slagen börjar han tala om
fred. Vi har gång på gång sagt dessa gentlemän,
imperialisterna i Europa, att vi är överens om att sluta
fred, men de fortsätter att drömma om att förslava
Ryssland. Nu har de insett att deras drömmar inte är av
ödet bestämda att besannas. (Tal vid första allryska
konferensen om partiarbetet på landsbygden, Alliance of the
workingclass and the peasantry, eng. uppl. F. L. P. H., Moskva 1959,
sid 326.)
År 1921 påpekade han:
...med allt deras hat mot Sovjetryssland och deras
begär att kasta sig över detta land, har de imperialistiska
makterna varit nödsakade att förkasta denna tanke därför
att den kapitalistiska världens förruttnelse fortgår
i ökad omfattning, dess enighet blir allt mindre och trycket
från de förtrampade folken i kolonierna, med en befolkning
på över 1 000 miljoner, blir starkare med varje år,
varje månad och till och med varje vecka. (Tal vid avslutningen
av Rysslands Kommunistiska Partis (bolsjevikernas) tionde rikskonferens,
"Samlade verk", fjärde ryska uppl. Moskva
1950, bd 32, sid 412-13.)
För det tredje, vid genomförandet av den
fredliga samlevnadens politik använde Lenin olika principer gentemot
de olika typerna av länder som finns i den kapitalistiska världen.
Han lade särskild vikt vid att upprätta
vänskapliga förbindelser med länder som imperialisterna
toppred och undertryckte. Han framhöll att "de grundläggande
intressena sammanfaller hos alla folk som lider under imperialismens
ok" och att "imperialismens världspolitik leder till
upprättande av intima förbindelser, förbund och vänskap
mellan alla undertryckta nationer". Han sade att sovjetstatens
fredspolitik "kommer att i allt större omfattning framtvinga
upprättandet av intima band mellan RSFSR (Ryska socialistiska federativa
sovjetrepubliken) och ett växande antal grannstater". (Folkkommissariernas
råds arbete, rapport vid åttonde allryska sovjetkongressen,
"Selected Works" , New York, bd 8, sid 251-52.)
Lenin sade också:
Vi sätter nu som huvuduppgift för oss själva:
att besegra exploatörerna och vinna de vacklande över till
vår sida - denna uppgift är världsomfattande. De vacklande
innesluter en hel rad borgerliga stater, vilka i sin egenskap av borgerliga
stater hatar oss men å andra sidan i sin egenskap av undertryckta
stater föredrar att leva i fred med oss. (Rapport om allryska
centrala exekutivkommitténs och folkkommissariernas råds
arbete, "Samlade verk", fjärde ryska uppl.
Moskva 1950, bd 30, sid 299.)
Om grunden för fred med de imperialistiska länderna,
sådana som Förenta staterna, sade han: "Låt de
amerikanska kapitalisterna avhålla sig från att röra
oss". " 'Hindret för en sådan fred?' Från
vår sida finns det inget. Från de amerikanska (och alla
de andra) kapitalisternas sida är det imperialismen" . (Svar
på frågor framställda av den amerikanska tidningen
New York Evening Journals korrespondent, "Samlade verk",
fjärde ryska uppl. Moskva 1950, bd 30, sid 340.)
För det fjärde, Lenin framlade den fredliga
samlevnadens politik såsom en politik, vilken det maktägande
proletariatet borde följa i sin politik gentemot länder med
andra samhällssystem. Han gjorde den aldrig till totalsumman av
ett socialistiskt lands utrikespolitik. Gång efter annan klargjorde
Lenin att grundprincipen i denna utrikespolitik var proletär internationalism.
Han sade:
Sovjetryssland sätter sin främsta stolthet
i att hjälpa arbetarna i hela världen i deras svåra
kamp för kapitalismens störtande. (Till Kominterns IV:e
världskongress och Petrograds arbetare- och Röda armsdeputerades
sovjet, "Samlade verk", 4:e ryska uppl. Moskva
1950, bd 33, sid 379.)
Samtidigt som Lenin i det efter Oktoberrevolutionen
utgivna dekretet om fred, föreslog alla krigförande länder
att omedelbart sluta fred utan annexioner eller skadestånd, manade
han de klassmedvetna arbetarna i de kapitalistiska länderna att
genom allsidiga, bestämda och ytterst energiska aktioner "hjälpa
oss att med framgång slutföra fredens sak och samtidigt de
arbetande och exploaterade befolkningsmassornas frigörelse från
allt slags slaveri och all slags exploatering". (Referat om freden
den 26 oktober (8 november), "Valda verk", bd II,
första delen, sid 335.)
Det utkast till partiprogram, som Lenin gjorde för
det ryska kommunistiska partiets sjunde kongress fastställde uttryckligen
att "stöd åt det socialistiska proletariatets revolutionära
rörelse i de framskridna länderna" och "stöd
åt den demokratiska och revolutionära rörelsen i alla
länder i allmänhet och i kolonierna och de avhängiga
länderna i synnerhet" utgjorde viktiga led i partiets internationella
politik. ("Selected Works", New York 1943, vol. 8,
sid 334.)
För det femte, Lenin höll konsekvent före
att det var omöjligt för de förtryckta klasserna och
nationerna att samleva fredligt med de förtryckande klasserna och
nationerna.
I teserna om Kommunistiska internationalens andra
kongress' huvuduppgifter framhöll Lenin:
...att den mest upplysta och demokratiska bourgeoisin
redan nu inte ryggar tillbaka för vare sig bedrägeri och
förbrytelse eller nedgörande av miljoner arbetare och bönder
för att rädda privatäganderätten till produktionsmedlen.
("Samlade skrifter i urval", Arbetarkultur, Stockholm
1938, bd 17, sid 189.)
Lenin slutade, att därför är
. . .varje tanke på att kapitalisterna fredligt
skulle underkasta sig den exploaterade majoritetens vilja, varje tanke
på en fredlig, reformistisk övergång till socialismen
inte bara den största kälkborgerliga dumhet utan även
ett direkt bedrägeri mot arbetarna, en skönmålning
av det kapitalistiska löneslaveriet och hemlighållande
av sanningen. (A.a. sid. 189.)
Han visade upprepade gånger på hyckleriet
i vad imperialisterna kallade nationernas jämlikhet. Han sade:
Nationernas Förbund och ententens hela efterkrigspolitik
avslöjar denna sanning ännu mera klart och tydligt och stärker
den revolutionära kampen överallt, både bland de framskridna
ländernas proletariat och bland alla arbetande massor i de koloniala
och avhängiga länderna, samt påskyndar sammanbrottet
för de småborgerlig-nationella illusionerna angående
möjligheten till fredlig samlevnad och jämlikhet mellan
nationerna under imperialismen. (Utkast till teser i den nationella
och koloniala frågan, "Valda verk", bd 2,
andra delen, sid 485.)
Det ovan anförda utgör Lenins grundidéer
i fråga om den fredliga samlevnadens politik.
Stalin upprätthöll Lenins politik för
fredlig samlevnad. Under de trettio år, då han var Sovjetunionens
ledare, följde han konsekvent denna politik för fredlig samlevnad.
Det var endast då imperialisterna och reaktionärerna gjorde
sig skyldiga till väpnade provokationer eller släppte lös
aggressiva krig mot Sovjetunionen som den hade att föra det stora
fosterländska kriget och slå tillbaka i självförsvar.
Stalin framhöll att "vårt förhållande
till de kapitalistiska länderna är grundat på antagandet
att två motsatta systems samlevnad är möjlig" och
att "det är en obligatorisk uppgift för oss att upprätthålla
fredliga förbindelser med de kapitalistiska länderna".
(Centralkommitténs politiska rapport vid SUKP:s (bolsjevikernas)
femtonde kongress, "Works", F. L. P. H., Moskva 1954,
bd 10, sid 296.)
Han framhöll också:
Fredlig samlevnad mellan kapitalism och kommunism
är fullt möjlig förutsatt att det finns en ömsesidig
önskan att samarbeta, redobogenhet att utföra åtagna
förpliktelser och principen om jämlikhet och icke-inblandning
i andra staters inre angelägenheter iakttages. (Stalin: "Svar
på frågor från amerikanska redaktörer",
Pravda den 2 april 1952.)
Medan Stalin upprätthöll Lenins politik
för fredlig samlevnad vände han sig mycket bestämt emot
att man, för att ställa sig in med imperialismen, undandrog
andra folks revolutioner sitt stöd. Han framhöll med kraft
att det i utrikespolitiken fanns två motsatta linjer, av vilka
"antingen den ena eller den andra" måste följas.
Den ena linjen var att "vi fortsätter att
driva en revolutionär politik och samlar proletärerna och
de förtryckta i alla länder kring Sovjetunionens arbetarklass
- i vilket fall det internationella kapitalet kommer att göra allt
vad det förmår för att hindra vår frammarsch".
Den andra linjen var att "vi uppger vår
revolutionära politik och går med på att göra
ett antal väsentliga eftergifter för det internationella kapitalet
- i vilket fall det internationella kapitalet säkerligen inte ställer
sig avvisande till att 'bistå' oss med att förvandla vårt
socialistiska land till en 'god' borgerlig republik.
Stalin anförde ett exempel. "Amerika kräver
att vi i princip ska uppge politiken att stödja arbetarklassens
befrielserörelse i andra länder och säger, att om vi
gjorde denna eftergift så skulle allt gå som smort... kanske
vi bör göra denna eftergift?"
Han besvarade frågan nekande. "... vi kan
inte gå med på denna eller liknande eftergifter utan att
svika oss själva..." (Arbetet vid Centralkommitténs
och Centrala kontrollkommissionens gemensamma aprilpienum", Works,
F. L. P. H., Moskva, 1954, bd 11, sid 58-60.)
Dessa uttalanden av Stalin har fortfarande stor praktisk
betydelse. Det finns verkligen två diametralt motsatta slag av
utrikespolitik, två diametralt motsatta slag av politik för
fredlig samlevnad. Det är en viktig uppgift för alla marxist-leninister
att skilja mellan dem, att upprätthålla Lenins och Stalins
politik och orubbligt bekämpa förräderiets och kapitulationens
politik, politiken att undandra revolutionen stöd såväl
som den poliktik som förvandlar en socialistisk stat till en "god"
borgerlig republik - vilka båda Stalin tog klart avstånd
ifrån.
Kinas kommunistiska parti upprätthåller Lenins politik
för fredlig samlevnad
SUKP:s Centralkommitté påstår i
sitt öppna brev att Kinas kommunistiska parti visar "bristande
tro på möjligheten av fredlig samlevnad" och anklagar
det utan grund för att bekämpa Lenins politik för fredlig
samlevnad.
Är dessa anklagelser riktiga? Nej, naturligtvis
inte.
Var och en som respekterar fakta kan klart se att
Kinas kommunistiska parti och Folkrepubliken Kinas regering har genomfört
Lenins politik för fredlig samlevnad utan några avvikelser
och med stor framgång.
Sedan andra världskriget har den internationella
balansen mellan klasskrafterna i grunden förändrats. Socialismen
har segrat i ett antal länder, och det socialistiska lägret
har uppstått. Den nationella befrielserörelsen växer
snabbt, och det har uppstått många nationalstater som nyligen
vunnit sin politiska självständighet. Det imperialistiska
lägret har blivit mycket försvagat och motsättningarna
mellan de imperialistiska länderna blir allt mera skärpta.
Detta läge bjuder de socialistiska länderna gynnsammare betingelser
för att genomföra den fredliga samlevnadens politik gentemot
länder med olika samhällssystem.
Under dessa nya historiska betingelser har Kinas kommunistiska
parti och den kinesiska regeringen berikas Lenins politik för fredlig
samlevnad under det att de tillämpat den.
Innan Folkrepubliken Kinas födelse sade kamrat
Mao Tsetung:
...vi vill inför hela världen proklamera
att vad vi bekämpar är uteslutande det imperialistiska systemet
och dess komplotter mot det kinesiska folket. Vi är villiga att,
på grundval av principerna om jämlikhet, ömsesidig
fördel och ömsesidig respekt för territoriell integritet
och suveränitet diskutera upprättandet av diplomatiska förbindelser
med varje utländsk regering förutsatt att den är villig
att bryta förbindelserna med de kinesiska reaktionärerna,
slutar upp att konspirera med dem eller att hjälpa dem och intar
en verkligt och inte hycklande vänskaplig hållning till
Folkets Kina. Det kinesiska folket önskar att ha vänskapligt
samarbete med folken i alla andra länder och att återupptaga
och utvidga sin internationella handel för att utveckla produktionen
och befordra ekonomiskt välstånd. (Tal till förberedande
kommittén för den nya politiska rådgivande konferensen,
"Valda verk", bd IV, Bokförlaget Oktober Uddevalla
1973, 2:a uppl., sid 382-83.)
I överensstämmelse med dessa av kamrat Mao
Tsetung uppställda principer fastställde vi i klara ordalag
vår fredliga utrikespolitik först i det gemensamma program,
som antogs av det kinesiska folkets Politiska rådgivande konferens
i september 1949 och därefter i Folkrepubliken Kinas författning,
som antogs av Nationella folkkongressen i september 1954.
År 1954 tog den kinesiska regeringen initiativet
till de berömda fem principerna för fredlig samlevnad. De
är: ömsesidig respekt för territoriell okränkbarhet
och suveränitet, ömsesidig non-aggression, icke-inblandning
i varandras inre angelägenheter, jämlikhet och ömsesidig
fördel samt fredlig samlevnad. På basis av dessa fem principer
formulerade vi tillsammans med andra asiatiska och afrikanska länder
de tio principerna vid Bandungkonferensen 1955.
År 1956 summerade kamrat Mao Tsetung vårt
lands praktiska erfarenheter i internationella angelägenheter och
klargjorde ytterligare de allmänna principerna för vår
utrikespolitik:
För att uppnå en varaktig världsfred
måste vi ytterligare utveckla vår vänskap och vårt
samarbete med broderländerna i det socialistiska lägret
samt stärka vår solidaritet med alla fredsälskande
länder. Vi måste bemöda oss att få till stånd
normala diplomatiska förbindelser, på grundval av ömsesidig
respekt för territoriell okränkbarhet och suveränitet
samt jämlikhet och ömsesidig fördel, med alla länder
som är villiga att leva i fred med oss. Vi måste ge aktivt
stöd åt de nationella självständighets- och befrielserörelserna
i Asiens, Afrikas och Latinamerikas länder såväl som
åt fredsrörelsen och åt rättfärdiga strider
i alla länder i världen. (Mao Tsetung, Öppningstal
vid Kinas kommunistiska partis åttonde rikskongress.)
År 1957 sa han:
Att stärka vår solidaritet med Sovjetunionen,
att stärka vår solidaritet med alla socialistiska länder
- det är vår grundläggande politik, häri ligger
våra grundläggande intressen. Sedan har vi de asiatiska
och afrikanska länderna och alla fredsälskande länder
och folk - vi måste stärka och utveckla vår solidaritet
med dem... Vad beträffar de imperialistiska länderna bör
vi ena oss med folken i dessa länder och sträva att i fred
samleva med dessa länder, göra affärer med dem och
hindra varje eventuellt krig, men under inga omständigheter bör
vi hysa några orealistiska uppfattningar om dem. (Om den riktiga
behandlingen av motsättningar inom folket, "Skrifter
i urval", Oktoberförlaget Uddevalla 1975, 3:e uppl.,
sid 437-38.)
I våra utrikes angelägenheter har vi under
de senaste fjorton åren tillämpat olika slag av politik gentemot
olika typer av länder och varierat vår politik i enlighet
med de olika förhållandena i länder av samma typ.
1. Vi gör skillnad mellan socialistiska och kapitalistiska
länder. Vi håller gentemot de socialistiska länderna
fast vid den proletära internationalistiska principen om ömsesidigt
bistånd. Vi har gjort bevarandet och stärkandet av enheten
mellan länderna i det socialistiska lägret till grundval för
politiken i vårt förhållande till främmande länder.
2. Vi gör skillnad mellan nationalistiska länder,
som nyligen vunnit sin självständighet, och de imperialistiska
länderna.
Fast de nationalistiska ländernas samhälls-
och politiska system i grunden skiljer sig från de socialistiska
ländernas, står dessa länder i djup motsättning
till imperialismen. De har gemensamma intressen med de socialistiska
länderna - kamp mot imperialismen, tryggande av den nationella
självständigheten och försvar för världsfreden.
Det är därför helt möjligt och genomförbart
för de socialistiska länderna att upprätta förhållanden
av fredlig samlevnad och vänskapligt samarbete med dessa länder.
Upprättandet av sådana förhållanden är av
stor betydelse för stärkandet av de antiimperialistiska krafternas
enhet och för befordrandet av folkens gemensamma kamp mot imperialismen.
Vi har konsekvent fasthållit vid politiken att
konsolidera och vidare utveckla den fredliga samlevnaden och det vänskapliga
samarbetet med länderna i Asien, Afrika och Latinamerika samtidigt
som vi fört ändamålsenlig och nödvändig kamp
mot länder sådana som Indien, vilka brutit eller raserat
de fem principerna.
3. Vi gör skillnad mellan vanliga kapitalistiska
länder och imperialistiska länder och även mellan olika
imperialistiska länder.
Eftersom den internationella balansen mellan klasskrafterna
blir allt mera gynnsam för socialismen och de imperialistiska krafterna
med varje dag blir svagare och motsättningarna dem emellan skarpare,
är det möjligt för de socialistiska länderna att
tvinga ett eller annat imperialistiskt land att upprätta något
slag av fredlig samlevnad med dem. De socialistiska länderna stöder
sig därvid på sin egen växande styrka, utvidgningen
av folkens revolutionära krafter, enheten med de nationalistiska
länderna och alla fredsälskande folk i deras kamp samt utnyttjar
imperialisternas inbördes motsättningar.
Samtidigt som vi orubbligt strävar efter fredlig
samlevnad med länder med skilda samhällssystem, fullgör
vi utan vacklan vår internationalistiska proletära plikt.
Vi stöder aktivt de nationella befrielserörelserna i Asien,
Afrika och Latinamerika, arbetarrörelsen i Västeuropa, Nordamerika
och Australien, folkens revolutionära kamp och folkens kamp mot
imperialisternas aggressions- och krigspolitik samt för världsfred.
I allt detta har vi blott ett enda mål i sikte,
och detta är att, med det socialistiska lägret och det internationella
proletariatet som kärna, ena alla krafter som kan enas i syfte
att skapa en enhetsfront mot den amerikanska imperialismen och dess
lakejer.
På basis av de fem principerna för fredlig
samlevnad har den kinesiska regeringen under mer än tio av de senaste
åren upprättat vänskapliga förbindelser med många
länder som har skilda samhällssystem och befordrat ekonomiskt
och kulturellt utbyte med dem. Kina har slutit avtal om vänskap,
om fred och vänskap eller om vänskap, ömsesidigt bistånd
och ömsesidig non-aggression med Jemen, Burma, Nepal, Afganistan,
Guinea, Kambodja, Indonesien och Ghana. Det har med gott resultat löst
sina från historien ärvda gränsfrågor med Burma,
Nepal, Pakistan, Afghanistan etc.
Ingen kan utplåna de stora framgångar
som Kinas kommunistiska parti och regering nätt i upprätthållandet
av Lenins politik för fredlig samlevnad.
Lögnen om att Kina är motståndare
till fredlig samlevnad har SUKP:s ledare tillverkat av skäl, som
de helst vill dölja. Deras syfte är, rent ut sagt, att beslöja
sina egna fula handlingar att förråda den proletära
internationalismen och spela under täcke med imperialismen.
SUKP-ledarnas allmänna linje för "fredlig samlevnad"
Det är i verkligheten inte vi, utan SUKP:s ledare
som bryter mot Lenins politik för fredlig samlevnad.
SUKP:s ledare har prisat sin uppfattning om fredlig
samlevnad i högstämda ordalag. Vilka är deras väsentligaste
synpunkter i frågan om den fredliga samlevnaden?
1. SUKP:s ledare hävdar att fredlig samlevnad
är den allt överskuggande och högsta principen för
de samtida samhällsproblemens lösning. De försäkrar
att den är "nutidens kategoriska imperativ" och "epokens
trängande krav".[1]
De säger att "fredlig samlevnad allena är det bästa
och det enda godtagbara sättet att lösa de livsviktiga problem
som samhället står inför"[2]
och att principen om fredlig samlevnad bör göras till "livets
grundlag i hela det nutida samhället"[3].
2) De anser att imperialismen blivit villig att gå
med på fredlig samlevnad och inte längre utgör hindret
för denna. De säger att "icke så få regerings-
och statsledare i de västliga länderna nu också träder
in för fred och fredlig samlevnad"[4],
och att de "allt klarare inser nödvändigheten av fredlig
samlevnad"[5].
Alldeles särskilt har de högljutt förkunnat en amerikansk
presidents "erkännande av att fredlig samlevnad mellan länder
med skilda samhällssystem är förnuftig och genomförbar"[6].
3) De förespråkar "allsidigt samarbete"
med de imperialistiska länderna och framför allt med Förenta
staterna. De säger att Sovjetunionen och Förenta staterna
"kommer att bli i stånd att finna en grundval för samfällda
aktioner och bemödanden till mänsklighetens bästa"[7]
och kan "marschera hand i hand för att befästa freden
och upprätta verkligt internationellt samarbete mellan alla stater"[8].
4) De påstår att fredlig samlevnad är
"den allmänna linjen för utrikespolitiken i Sovjetunionen
och länderna inom det socialistiska lägret"[9].
5) De förfäktar också att "den
fredliga samlevnadens princip bestämmer den allmänna linjen
i SUKP:s och andra marxist-leninistiska partiers utrikespolitik"[10].
De säger att den är "grundvalen för kommunismens
strategi i världen av i dag" och att alla kommunister "har
gjort kampen för fredlig samlevnad till sin politiks allmänna
princip"[11]
6) De betraktar fredlig samlevnad som förutsättningen
för seger i folkens revolutionära kamp. De anser, att de segrar
som vunnits av folken i olika länder uppnåtts under "förhållanden
av fredlig samlevnad mellan stater med skilda sociala system"[12].
De påstår att "det var just under förhållanden
av fredlig samlevnad mellan stater med skilda samhällssystem som
den socialistiska revolutionen triumferade på Kuba, det algeriska
folket förvärvade nationell oavhängighet, över fyrtio
länder vann nationell oavhängighet, broderpartierna ökade
i antal och styrka och den kommunistiska världsrörelsens inflytande
växte"[13]
7) De håller före att fredlig samlevnad
"bromsar inte alls kampen för att uppnå den internationella
arbetarklassens slutmål utan gör det i stället möjligt
att utveckla denna kamp för fullt"[14].
De förklarar att möjligheten för en fredlig övergång
till socialismen i de kapitalistiska länderna har ökat under
den fredliga samlevnaden. Dessutom tror de att socialismens seger i
ekonomisk tävlan "kommer att betyda att hela systemet av kapitalistiska
förhållanden tilldelas ett förintande slag"[15].
De förklarar: "När sovjetfolket kommer att njuta av kommunismens
frukter, kommer nya hundratals miljoner människor på jorden
att säga: 'Vi är för kommunismen!' "[16]
och menar att till och med kapitalisterna då kan "gå
över till kommunistiska partiet" .
Tänk efter. Vad har dessa åsikter gemensamt
med Lenins politik för fredlig samlevnad?
Lenins politik för fredlig samlevnad är
en politik som ett socialistiskt land följer i sitt förhållande
till länder vilka har andra slag av samhällssystem. Chrusjtjov
däremot framställer fredlig samlevnad som den högsta
principen som styr det nutida samhällets liv.
Lenins politik för fredlig samlevnad utgör
en sida av den internationella politik som det maktägande proletariatet
för. Chrusjtjov däremot tänjer ut den fredliga samlevnaden
till den allmänna linjen för de socialistiska ländernas
utrikespolitik och även ytterligare till allmän linje för
alla kommunistiska partier.
Lenins politik för fredlig samlevnad var riktad
mot den imperialistiska aggressions- och krigspolitiken. Chrusjtjovs
fredliga samlevnad däremot betjänar imperialismen och underblåser
den imperialistiska aggressions
och krigspolitiken.
Lenins politik för fredlig samlevnad grundas
på den internationella klasskampens ståndpunkt. Chrusjtjovs
fredliga samlevnad däremot strävar till att ersätta den
internationella klasskampen med internationellt klassamarbete.
Lenins politik för fredlig samlevnad utgår
från det internationella proletariatets historiska uppgift och
kräver därför att de socialistiska länderna, medan
de genomför denna politik, ska ge ett fast stöd åt alla
de undertryckta folkens och nationernas revolutionära kamp. Chrusjtjovs
fredliga samlevnad däremot söker att ersätta den proletära
världsrevolutionen med pacifism och uppger sålunda den proletära
internationalismen.
Chrusjtjov har ändrat politiken för fredlig
samlevnad till en politik för klasskapitulation. I den fredliga
samlevnadens namn har han gett upp de revolutionära principerna
i 1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande, berövat
marxismen-leninismen dess revolutionära själ samt vanställt
och stympat den till oigenkännlighet.
Detta är ett skamligt förräderi mot
marxismen-leninismen!
Tre skiljaktigheter i princip
Meningsskiljaktigheterna mellan SUKP:s ledare å
ena sidan och oss och alla marxist-leninistiska partier och i sanning
alla marxist-leninister å andra sidan gäller inte huruvida
socialistiska länder ska bedriva politik för fredlig samlevnad.
Den är en principfråga rörande den riktiga hållningen
till Lenins politik för fredlig samlevnad. Den tar sig uttryck
väsentligen i följande tre frågor.
Den första frågan är denna: Är
det, för att uppnå fredlig samlevnad, nödvändigt
att föra kamp mot imperialismen och den borgerliga reaktionen,
eller är det möjligt att genom fredlig samlevnad avskaffa
antagonismen och kampen mellan socialism och imperialism?
Marxismen-leninismen hävdar konsekvent att det,
vad de socialistiska länderna angår, inte finns något
hinder för att tillämpa fredlig samlevnad mellan länder
med skilda samhällssystem. Hindren reses alltid av imperialisterna
och de borgerliga reaktionärerna.
De fem principerna för den fredliga samlevnaden
framlades i syfte att bekämpa den imperialistiska aggressions-
och krigspolitiken. Enligt dessa principer är det otillåtet
att i förhållandena länder emellan inkräkta på
andra länders territorier och suveränitet, att blanda sig
i deras inre angelägenheter, att skada deras intressen, förvägra
dem jämlikhet och föra aggressiva krig emot dem. Men i imperialismens
natur ligger att begå aggression mot andra länder och att
önska förslava dem. Så länge imperialismen existerar,
kommer dess natur aldrig att förändras. Det är därför
imperialisterna visar en inneboende motvilja att acceptera den fredliga
samlevnadens fem principer. När helst det är möjligt
försöker de att slita sönder och förinta de socialistiska
länderna, och de gör sig skyldiga till aggression mot andra
länder och nationer och försöker att förslava dem.
Historien visar att det endast är för ogynnsamma
objektiva orsakers skull som imperialisterna inte vågar riskera
att sätta i gång ett krig mot de socialistiska länderna
eller är tvungna att gå med på vapenstillestånd
och att godta ett slags fredlig samlevnad.
Historien visar också att det alltid har förekommit
skarpa och komplicerade strider mellan de imperialistiska och de socialistiska
länderna, strider som ibland kulminerat i direkta militära
konflikter eller krig. När inga heta krig pågår, för
imperialisterna kalla krig, och sådana har de fört utan avbrott
ända sedan andra världskrigets slut. De imperialistiska och
de socialistiska länderna har faktiskt befunnit sig i ett tillstånd
av kallt-krigs-samlevnad. På samma gång som de imperialistiska
länderna aktivt utvidgar sina rustningar och förbereder krig
använder de alla medel för att politiskt, ekonomiskt och ideologiskt
bekämpa de socialistiska länderna och gör sig även
skyldiga till militära provokationer och krigshot mot dem. Imperialisternas
kalla krig emot de socialistiska länderna och dessas motstånd
emot detta är uttryck för den internationella klasskampen.
Imperialisterna driver på med sina aggressions-
och krigsplaner, inte blott emot de socialistiska länderna, utan
över hela världen. De försöker underkuva de revolutionära
rörelserna bland de förtryckta folken och nationerna.
Under dessa förhållanden måste de
socialistiska länderna tillsammans med folken i alla andra länder
beslutsamt bekämpa den imperialistiska aggressions- och krigspolitiken
samt föra en kamp mot imperialismen för att ge den lika gott
igen. Denna klasskamp fortgår oundvikligen, ömsom i skärpt
och ömsom i avspänd form.
Men Chrusjtjov är oemottaglig för dessa
obevekliga fakta. Han förkunnar för alla att imperialismen
redan erkänt nödvändigheten av fredlig samlevnad, och
han betraktar den antiimperialistiska kamp som förs av de socialistiska
länderna och av folken i världen som oförenlig med den
fredliga samlevnadens politik.
Enligt Chrusjtjovs mening ska ett socialistiskt land
göra det ena medgivandet efter det andra och fortsätta att
ge efter för imperialisterna och de borgerliga reaktionärerna
även då dessa gör det till föremål för
militärt hot och väpnat angrepp eller ställer förödmjukande
krav som kränker dess suveränitet och värdighet.
Med denna logik framställer Chrusjtjov sina ständiga
reträtter, sina åtgärder att kohandla bort principer
och sitt undergivna accepterande av de amerikanska imperialisternas
förödmjukande krav under Kubakrisen som "en seger för
den fredliga samlevnaden".
Med samma logik framställer Chrusjtjov faktum
att Kina håller fast vid riktiga principer i den kinesisk-indiska
gränsfrågan och dess motangrepp mot de indiska reaktionärernas
ursinniga militära anlopp, en åtgärd till självförsvar
från Kinas sida då läget blev outhärdligt, som
"ett brott mot den fredliga samlevnaden".
Ibland talar Chrusjtjov också om kamp mellan
de bägge olika samhällssystemen. Men hur ser han på
denna kamp?
Han har förklarat att "den oundvikliga kampen
mellan de två systemen måste bringas att ta formen uteslutande
av en kamp mellan idéer...[17]
Här har den politiska kampen försvunnit!
Han har också sagt:
Den leninistiska principen om fredlig samlevnad mellan
stater med skilda social-ekonomiska och politiska system betyder inte
endast frånvaro av krig, ett tillfälligt tillstånd
av osäkert eld-upphör. Den förutsätter att det
mellan dessa stater upprätthålles vänskapliga ekonomiska
och politiska förbindelser. Det förutser upprättande
och utveckling av olika former av fredligt internationellt samarbete[18].
Här har kampen försvunnit helt och hållet!
Liksom en illusionist utför Chrusjtjov det ena
tricket efter det andra. Först förvandlar han stora frågor
till små, sedan reducerar han små frågor till ingenting.
Han förnekar den grundläggande antagonismen mellan de socialistiska
och kapitalistiska systemen, han förnekar den grundläggande
motsättningen mellan de socialistiska och imperialistiska lägren
och så förvandlar han fredlig samlevnad mellan de två
systemen och de två lägren till "allomfattande samarbete".
Den andra frågan är: Kan fredlig samlevnad
göras till den allmänna linjen i de socialistiska ländernas
utrikespolitik?
Vi anser att den allmänna linjen i de socialistiska
ländernas utrikespolitik måste förkroppsliga grundprinciperna
för deras utrikespolitik och inbegripa det väsentliga innehållet
i denna politik.
Vilken är denna grundprincip? Den är proletär
internationalism.
Lenin sade: "Förbund med revolutionärerna
i de framskridna länderna och med alla de undertryckta folken mot
alla och envar av imperialisterna sådan är proletariatets
utrikespolitik". (Den ryska revolutionens utrikespolitik, "Samlade
verk", Eng. uppl. Moskva 1964, 4:e ryska upplagan, bd 25,
sid, 187.) Denna av Lenin uppställda princip för den proletära
internationalismen bör vara rättesnöret för de socialistiska
ländernas utrikespolitik.
Sedan det socialistiska lägret skapades, har
varje socialistiskt land i sin utrikespolitik haft att syssla med tre
slag av förhållanden, nämligen, dess förhållande
till andra socialistiska länder, till länder som har andra
samhällssystem och till de undertryckta folken och nationerna.
Enligt vår mening bör därför
innehållet i den allmänna linjen för socialistiska länders
utrikespolitik vara följande: att i överensstämmelse
med den proletära internationalismens principer utveckla ett förhållande
av vänskap, ömsesidigt bistånd och samarbete mellan
länderna i det socialistiska lägret; att vinnlägga sig
om fredlig samlevnad på grundval av de fem principerna med länder
som har skilda samhällssystem och bekämpa den imperialistiska
aggressions- och krigspolitiken, och att stödja och bistå
alla de undertryckta folken och nationerna i deras revolutionära
kamp. Dessa tre sidor av utrikespolitiken hänger samman inbördes
och ingen enda av dem kan utelämnas.
SUKP:s ledare har ensidigt reducerat den allmänna
linjen för de socialistiska ländernas utrikespolitik till
fredlig samlevnad. Tillåt oss fråga: hur bör då
ett socialistiskt land ordna sitt förhållande till andra
socialistiska länder? Ska det bara upprätthålla ett
förhållande av fredlig samlevnad med dem?
Även socialistiska länder måste naturligtvis
i sitt förhållande till varandra följa de fem principerna.
Det är absolut otillåtligt för något av dem att
undergräva ett broderlands territoriella okränkbarhet, att
inkräkta på dess självständighet och suveränitet,
att blanda sig i dess inre angelägenheter, bedriva undermineringsverksamhet
inom det eller att i sitt förhållande till ett broderland
bryta principen om jämlikhet och ömsesidig fördel. Men
det är långt ifrån tillräckligt att enbart genomföra
dessa principer. 1957 års Deklaration säger:
Dessa betydelsefulla principer uttömmer dock
inte helt innebörden i relationerna mellan de socialistiska länderna.
En oförytterlig beståndsdel i deras relationer är
det ömsesidiga broderliga biståndet. Denna ömsesidiga
hjälp är ett reellt uttryck för den socialistiska internationalismens
princip.
I och med att SUKP:s ledare gjort den fredliga samlevnaden
till utrikespolitikens allmänna linje har de i verkligheten likviderat
de proletära internationalistiska förhållandena av ömsesidigt
bistånd och samarbete mellan de socialistiska länderna och
jämställt de socialistiska broderländerna med de kapitalistiska
länderna vilket är liktydigt med att likvidera det socialistiska
lägret.
SUKP:s ledare har ensidigt reducerat den allmänna
linjen för de socialistiska ländernas utrikespolitik till
fredlig samlevnad. Vi skulle vilja fråga: hur bör ett socialistiskt
land utforma sitt förhållande till de undertryckta folken
och nationerna? Ska förhållandet mellan det maktägande
proletariatet och dess klassbröder, vilka ännu inte befriat
sig själva, eller mellan det och alla undertryckta folk och nationerna
vara enbart ett förhållande av fredlig samlevnad och inte
av ömsesidig hjälp?
Efter Oktoberrevolutionen framhävde Lenin upprepade
gånger att socialismens land, som upprättade proletariatets
diktatur, var en bas för befordrande av den proletära världsrevolutionen.
Även Stalin sade: "Revolutionen i det segrande landet får
inte betrakta sig som sitt eget mål, utan som ett stöd, ett
hjälpmedel för att påskynda proletariatets
seger i alla länder". (Oktoberrevolutionen och de ryska kommunisternas
taktik, "Leninismens problem", Förlaget för
litteratur på främmande språk, Moskva 1951, sid 153.)
Han tillade, att "den bildar världsrevolutionens första
etapp och en mäktig bas för dess fortsatta utveckling".
(A.a., sid 157.)
I sin utrikespolitik kan de socialistiska länderna
därför under inga omständigheter inskränka sig till
att ordna förhållandena till länder som har skilda samhällssystem
utan måste också på ett riktigt sätt ordna förhållandena
mellan de socialistiska länderna inbördes och deras förhållanden
till de undertryckta folken och nationerna. De måste göra
stödet åt de undertryckta folkens och nationernas revolutionära
kamp till sin internationalistiska plikt och en viktig beståndsdel
av sin utrikespolitik.
Till skillnad från Lenin och Stalin gör
Chrusjtjov fredlig samlevnad till den allmänna linjen för
de socialistiska ländernas utrikespolitik och utesluter därvid
ur denna politik den proletära internationalistiska uppgiften att
hjälpa de undertryckta nationerna och folken i deras revolutionära
kamp. Detta är alls ingen "skapande utveckling" av den
fredliga samlevnadens politik, det är ett förräderi mot
den proletära internationalismen med den fredliga samlevnaden som
förevändning.
Den tredje frågan är: kan de socialistiska
ländernas politik för fredlig samlevnad vara den allmänna
linjen för alla kommunistiska partier och för den internationella
kommunistiska rörelsen? Kan den sättas i stället för
folkets revolution?
Vi hävdar att fredlig samlevnad betecknar ett
förhållande mellan länder med olika samhällssystem,
mellan självständiga suveräna stater. Endast efter segern
i revolutionen är det möjligt och nödvändigt för
proletariatet att föra en politik för fredlig samlevnad. Vad
de undertryckta folken och nationerna angår är deras uppgift
att sträva för sin egen befrielse och för att störta
imperialismens och dess lakejers välde. De ska inte tillämpa
fredlig samlevnad med imperialisterna och deras lakejer och det är
inte heller möjligt för dem att göra det.
Det är därför felaktigt att tillämpa
fredlig samlevnad på förhållandena mellan förtryckta
och förtryckande klasser och mellan undertryckta och undertryckande
nationer, eller att utsträcka de socialistiska ländernas politik
för fredlig samlevnad dithän att den görs till en politik
för de kommunistiska partierna och de revolutionära folken
i den kapitalistiska världen, eller att göra de undertryckta
folkens och nationernas revolutionära kamp underordnad den.
Vi har alltid ansett, att en riktig tillämpning
av Lenins politik för fredlig samlevnad från de socialistiska
ländernas sida hjälper till att utveckla deras kraft, att
avslöja den imperialistiska aggressions- och krigspolitiken och
att ena alla antiimperialistiska länder och folk , och att den
därför hjälper folkens kamp mot imperialismen och dess
lakejer. Samtidigt utgör folkens revolutionära kamp, genom
att den direkt slår emot och försvagar krigets och reaktionens
krafter, en hjälp åt världsfredens och det mänskliga
framåtskridandets sak och därför också en hjälp
åt de socialistiska länderna i deras kamp för fredlig
samlevnad med länder som har skilda samhällssystem. Sålunda
harmonierar den riktiga tillämpningen av Lenins politik för
fredlig samlevnad med intressena hos folkens revolutionära kamp
i alla länder.
De socialistiska ländernas kamp för fredlig
samlevnad mellan länder med skilda samhällssystem och folkens
revolution i olika länder är emellertid två helt skilda
saker.
I sitt svarsbrev av den 14 juni till SUKP:s Centralkommitté
uttalar KKP:s Centralkommitté:
...det är en sak att tillämpa fredlig
samlevnad mellan länder med olika samhällssystem. Det är
absolut omöjligt och otillåtligt för länder som
tillämpar fredlig samlevnad att ens peta på varandras samhällssystem.
Klasskampen, kampen för nationell befrielse och övergången
från kapitalism till socialism är en helt annan sak. De
är bittra, revolutionära strider på liv och död,
som syftar till att ändra samhället. Fredlig samlevnad kan
inte ersätta folkets revolutionära kamp. Övergången
från kapitalism till socialism kan i vilket land som helst åstadkommas
endast genom att proletariatet i det ifrågavarande landet genomför
proletär revolution och upprättar proletär diktatur.
("Ett förslag rörande den internationella kommunistiska
rörelsens allmänna linje", Kinas kommunistiska
partis CK: s svar på Sovjetunionens kommunistiska partis CK:s
brev av den 30 mars 1963, detta band sid 36)
I ett klassamhälle är det fullständigt
felaktigt att betrakta fredlig samlevnad som "det bästa och
det enda godtagbara sättet att lösa de livsviktiga problem
som samhället står inför" och som "livets
grundlag i hela det nutida samhället". Detta är socialpacifism,
som förkastar klasskampen. Det är ett skändligt förräderi
mot marxismen-leninismen.
År 1946 skilde kamrat Mao Tsetung mellan de
bägge problemen förklarade uttryckligen att kompromisser mellan
Sovjetunionen och Förenta staterna, Storbritanninen och Frankrike
i vissa frågor "kräver icke att folken i den kapitalistiska
världens länder följer efter och gör kompromisser
hemma. Folken i dessa länder kommer att fortsätta att föra
strider av skilda slag i överensstämmelse med sina olika förhållanden".
(Valda verk, bd IV, Bokförlaget Oktober, Uddevalla 1973,
2:a uppl., sid 84.)
Detta är en riktig marxist-leninistisk politik.
Väglett av denna kamrat Mao Tsetungs riktiga politik genomförde
det kinesiska folket fast och beslutsamt revolutionen till slutet och
vann den stora segern för sin revolution.
SUKP:s ledare, som handlar i strid med denna riktiga
marxist-leninistiska politik, likställer en sida av denna politik
som det maktägande proletariatet har att följa i sitt statliga
förhållande till länder med skilda samhällssystem,
med den allmänna linjen för alla kommunistiska partier, och
de försöker att sätta den förstnämnda i den
sistnämndas ställe med krav på att de kommunistiska
partierna och de revolutionära folken allesammans ska följa
vad de kallar den allmänna linjen för fredlig samlevnad. Eftersom
de själva inte önskar revolution, förbjuder de andra
att göra den. Eftersom de själva inte bekämpar imperialismen,
förbjuder de andra att bekämpa den.
Detta har SUKP:s Centralkommitté i sitt öppna
brev och Chrusjtjov i sina senaste uttalanden ivrigt förnekat.
De har påstått att det är "ett monstruöst
förtal" att anklaga SUKP:s ledare för att utsträcka
den fredliga samlevnaden till förhållandena mellan förtryckta
och förtryckande klasser och mellan undertryckta och undertryckande
nationer. De har till och med hycklande förklarat att den fredliga
samlevnaden "kan inte utsträckas till klasskampen mot kapitalet
i de kapitalistiska länderna och till den nationella befrielserörelsen".
Men undanflykter av detta slag är fruktlösa.
Tillåt oss fråga SUKP:s ledare: Om den
fredliga samlevnadens politik utgör endast en sida av de socialistiska
ländernas utrikespolitik, varför har ni då intill helt
nyss påstått att den är "en strategisk linje,
som ska gälla för hela den period då övergången
från kapitalism till socialism sker i världsmåttstock"?[19]
Då ni kräver av alla de kommunistiska partierna i de kapitalistiska
länderna och i de undertryckta nationerna att de ska göra
fredlig samlevnad till sin allmänna linje, syftar ni inte då
till att ersätta de kommunistiska partiernas revolutionära
linje med er politik för "fredlig samlevnad" och tillämpar
ni inte då uppsåtligt politiken för fredlig samlevnad
på förhållandena mellan de förtryckta och de förtryckande
klasserna och mellan de undertryckta och de undertryckande nationerna?
Tillät oss också att fråga SUKP:s
ledare: Eftersom folken i sina revolutioner segrar genom att i första
hand lita till sin egen kamp, hur kan då dessa segrar tillskrivas
den fredliga samlevnaden eller framställas som resultat av denna?
Innebär inte era påståenden att folkens revolutionära
kamp underordnas er politik för fredlig samlevnad?
Tillät oss ytterligare att fråga SUKP:
s ledare: Ekonomiska framgångar i de socialistiska länderna
och de segrar de vinner i ekonomisk tävlan med de kapitalistiska
länderna spelar utan tvivel en roll som exempel och inspirerar
de undertryckta folken och nationerna. Men hur kan det påstås
att socialismen kommer att segra över hela världen genom fredlig
samlevnad och fredlig tävlan i stället för genom folkens
revolutionära kamp?
SUKP:s ledare förkunnar att de litar till att
fredlig samlevnad och fredlig tävlan är nog för att "tilldela
hela systemet av kapitalistiska förhållanden ett förkrossande
slag" och åstadkomma en hela världen omfattande fredlig
övergång till socialismen. Detta är detsamma som att
säga att de undertryckta folken och nationerna inte behöver
föra kamp, göra revolution och störta imperialismens
och kolonialismens och dess lakejers reaktionära välde utan
att de bara lugnt ska vänta till dess att produktionsnivån
och levnadsstandarden i Sovjetunionen distanserat de mest utvecklade
kapitalistiska ländernas, då de förtryckta och exploaterade
slavarna världen över ska bli i stånd att inträda
i kommunismen tillsammans med sina förtryckare och exploatörer.
Är inte detta ett försök från SUKP-ledarnas sida
att sätta det som de kallar fredlig samlevnad i stället för
folkens revolutionära kamp och att likvidera denna kamp?
En analys av dessa tre frågor klargör att
vår meningsskiljaktighet med SUKP:s ledare är en stor sådan
och rör viktiga principer. Ser vi till sakens kärna kan den
uttryckas som följer. Vår politik för fredlig samlevnad
är leninistisk och vilar på den proletära internationalismens
princip, den bidrar till kampen mot imperialismen och för världsfredens
försvar samt överensstämmer med intressena hos den revolutionära
kamp som förs av de undertryckta folken och nationerna världen
över. Den så kallade allmänna linje för fredlig
samlevnad, som SUKP:s ledare följer, är däremot antileninistisk,
sviker den proletära internationalismens princip, skadar kampen
mot imperialismen och för världsfredens försvar samt
står i strid med intressena hos den revolutionära kamp som
förs av de undertryckta folken och nationerna.
SUKP-ledarnas allmänna linje för fredlig samlevnad
tjänar den amerikanska imperialismen
Den allmänna linje för fredlig samlevnad
som SUKP:s ledare följer förkastas bestämt av alla marxist-leninistiska
partier och revolutionära folk men får varma lovord av imperialisterna.
Talesmännen för Västs monopolkapital
gör ingen hemlighet av sin uppskattning av denna SUKP-ledarnas
allmänna linje. De ser i Chrusjtjov "Västs bästa
vän i Moskva"[20]
och säger att "den sovjetiske regeringschefen Nikita Chrusjtjov
handlar som en amerikansk politiker"[21].
De säger "kamrat Chrusjtjov betraktas, vad den fria världen
angår, som den bäste premiärminister ryssarna haft.
Han tror verkligen på fredlig samlevnad"[22].
De förklarar att "denna möjlighet till bättre sovjetisk-amerikanska
förhållanden har inom det amerikanska utrikesdepartementets
kretsar framkallat en känsla av att Förenta staterna inom
vissa gränser bör underlätta Chrusjtjovs Uppgift"[23].
Imperialisterna har alltid stått fientliga gentemot
de socialistiska ländernas politik för fredlig samlevnad och
ropat ut att "själva frasen 'samlevnad' är både
kuslig och förmäten" och "låt oss till sophögen
förvisa tanken på en övergående och olustig samlevnad"[24].
Varför visar de nu så mycket intresse för Chrusjtjovs
allmänna linje för fredlig samlevnad? Därför att
imperialisterna är klara över hur nyttig den är för
dem.
De amerikanska imperialisterna har beständigt
använt en dubbeltaktik av krig och fred för att nå sina
strategiska mål att likvidera folkens revolutioner, undanröja
det socialistiska lägret och behärska världen. När
de finner att det internationella läget blir alltmer ogynnsamt
för dem, får de behov av att i allt större utsträckning
tillgripa fredsknep samtidigt som de fortsätter sin upprustning
och sina krigsförberedelser.
År 1958 föreslog John Foster Dulles att
Förenta staterna skulle ägna sig åt den "fredliga
triumfens" "ädla strategi"[25].
Sedan Kennedy tillträtt presidentposten fortsatte
och utvecklade han Dulles "fredsstrategi" och talade en hel
del om "fredlig samlevnad". Han sade, "...vi behöver
ett vapen som är mycket bättre än vätebomben...
och detta bättre vapen är fredligt samarbete"[26].
Betyder detta att de amerikanska imperialisterna verkligen
accepterar fredlig samlevnad, eller, för att använda SUKP-ledarnas
ord, erkänner "att fredlig samlevnad är förnuftig
och genomförbar"? Naturligtvis inte!
Aldrig så lite av allvarligt studium gör
det lätt att se vad den verkliga meningen och syftet är med
den "fredliga samlevnad" som de amerikanska imperialisterna
förespråkar.
Vad är dess verkliga mening och syfte?
1. I den fredliga samlevnadens namn försöker
imperialisterna fjättra Sovjetunionens och de övriga socialistiska
ländernas händer och förbjuda dem att stödja den
revolutionära kamp som förs av folken i den kapitalistiska
världen.
Dulles sade:
Sovjetregeringen kunde för sin del göra
slut på det "kalla kriget", om den ville frigöra
sig från den internationella kommunismens riktningsgivande vägledning
och i första hand eftersträva den ryska nationens och folkets
välfärd. Det "kalla kriget" skulle också kunna
nå ett slut om den internationella kommunismen övergav sina
globala mål ...[27]
Kennedy förklarade att om förhållandena
mellan Förenta staterna och Sovjetunionen skulle förbättras,
måste Sovjetunionen uppge planen på att "kommunisera
hela världen" och "se endast till sina nationella intressen
och till att skapa ett bättre liv för sitt folk under fredliga
förhållanden"[28]
Dean Rusk har uttryckt saken ännu mera oförblommerat.
"Det kan inte bli någon säker och varaktig fred innan
kommunistledarna uppger sitt mål att få till stånd
en världsrevolution". Han har också sagt att det finns
"tecken på motvilja" bland sovjetledarna "mot de
bördor och risker som deras åtaganden mot den kommunistiska
världsrörelsen medför". Och han har till och med
uppmanat sovjetledarna att "gå vidare därifrån
genom att skjuta åsido illusionen om att kommunismen ska triumfera
i världen"[29].
Dessa ords mening är endast alltför klar.
De amerikanska imperialisterna framställer den revolutionära
kamp som de undertryckta folken och nationerna i den kapitalistiska
världen för för sin egen frigörelse som resultat
av de socialistiska ländernas försök att "kommunisera
hela världen". De säger till sovjetledarna: Önskar
ni leva i fred med Förenta staterna? Det är bra. Men bara
på det villkoret att ni inte får stödja den revolutionära
kamp som de undertryckta folken och nationerna i den kapitalistiska
världen för och att ni måste se till att de inte reser
sig i revolution. Enligt de amerikanska imperialisternas önsketänkande
skulle detta ge dem frihet att utplåna de revolutionära rörelserna
i den kapitalistiska världen och att behärska och förslava
dess invånare, som utgör två tredjedelar av hela världens
befolkning.
2. I den fredliga samlevnadens namn försöker
de amerikanska imperialisterna att köra fram sin politik för
"fredlig evolution" vis-å-vis Sovjetunionen och de övriga
socialistiska länderna och att återinföra kapitalismen
där.
Dulles sade: "Avståndet från våld.
. .innebär inte bibehållandet av status quo, utan
fredlig förändring"[30].
"Det är inte nog att vara defensiv. Friheten måste vara
en positiv kraft som tränger in."[31]
"Vi hoppas att kunna befrämja en evolution inom den sovjetiska
världen."[32]
Eisenhower försäkrade att vad helst Förenta
staterna kunde göra med fredliga medel skulle göras "för
att dessa folk, som hållas i träldom av en tyrannisk diktatur
slutligen ska få rätt att avgöra sina egna öden
genom sina egna fria val"[33]
Kennedy sade att "uppgiften är att göra
allt som står i vår makt för att se till att förändringarna
som äger rum ...i det sovjetiska imperiet, på alla kontinenter.
. .leder till större frihet för flera människor och till
världsfred"[34].
Han förklarade att han, gentemot de socialistiska länderna
i östra Europa, skulle "föra en politik inriktad på
att tålmodigt uppmuntra friheten och försiktigt pressa tyranniet"
för att ge människorna i dessa länder möjligheter
till "fritt val"[35].
Dessa ords betydelse är mycket klar. De amerikanska
imperialisterna beljuger det socialistiska systemet såsom "diktatoriskt"
och "tyranniskt" och framställer kapitalismens återupprättande
såsom "fritt val". De säger till sovjetledarna:
Önskar ni leva i fred med Förenta staterna? Det är bra!
Men detta betyder inte att vi avser att erkänna status quo
i de socialistiska länderna. Tvärtom, kapitalismen måste
återupprättas där. Med andra ord, de amerikanska imperialisterna
kommer aldrig att försona sig med faktum att en tredjedel av världens
befolkning slagit in på socialismens väg och de kommer alltid
att försöka förinta alla de socialistiska länderna.
Kort sagt, det som de amerikanska imperialisterna
kallar fredlig samlevnad innebär: inget folk som lever under imperialistiskt
herravälde och i förslavning får sträva att befria
sig, alla folk som redan frigjort sig själva måste tillbaka
in under imperialistiskt herravälde och i förslavning, och
hela världen måste inkorporeras i den amerikanska "världsgemenskapen
av fria nationer".
Det är lätt att inse varför SUKP-ledarnas
allmänna linje för fredlig samlevnad faller den amerikanska
imperialismen så precis i smaken.
Med den fredliga samlevnaden som förevändning
gör SUKP-ledarna sitt bästa för att ställa sig in
hos den amerikanska imperialismen och tjäna dess bedrägliga
fredspolitik genom att ständigt förklara att den amerikanska
imperialismens representanter "hyser omsorg om freden".
Med den fredliga samlevnaden som förevändning
tillämpar SUKP: s ledare den fredliga samlevnadens politik på
förhållandena mellan förtryckta och förtryckande
klasser och mellan undertryckta och undertryckande nationer, och de
bekämpar revolutionen och försöker att likvidera den.
Detta svarar precis emot den amerikanska imperialismens krav, att de
socialistiska länderna inte ska stödja folkrevolutionerna
i den kapitalistiska världen.
Med den fredliga samlevnaden som förevändning
försöker SUKP:s ledare att ersätta den internationella
klasskampen med internationellt klassamarbete och förespråkar
ett "allomfattande samarbete" mellan socialism och imperialism
samt öppnar på det sättet dörren för imperialistisk
penetration i de socialistiska länderna. Det passar precis ihop
med den amerikanska imperialistiska politikens behov av "fredlig
evolution".
Imperialisterna har alltid bättre än någon
annan undervisat oss genom negativa exempel. Låt oss här
citera tvenne utdrag ur ett tal som Dulles höll efter SUKP:s 20:e
kongress.
. . .jag hade sagt. . .att det inom Sovjetunionen
fanns tecken på tillvaron av krafter som verkade i riktning
mot större liberalism. . .om dessa krafter består och deras
styrka fortsätter att öka inom Sovjetunionen, då kan
vi tro och rimligtvis hoppas, att, jag sade inom ett decennium eller
kanske en generation, vi skulle ha fått vad som är det
stora målet för vår politik, det vill säga,
ett Ryssland styrt av människor som svarar emot det ryska folkets
önskningar, som har givit upp sina rövaraktiga strävanden
att styra hela världen och rättar sig efter de civiliserade
nationernas principer och de principer som Förenta Nationernas
stadga innehåller.[36]
Han uttalade vidare:
...långtidsutsikterna - jag skulle rent av
säga långtidssäkerheten - är att det kommer att
ske en evolution av sovjethärskarnas nuvarande politik så
att de kommer att bli mera nationalistiska och mindre internationalistiska.[37]
Dulles ande har synbarligen spökat för marxismen-leninismens
och den proletära internationalismens förrädare, och
de har blivit så besatta av den så kallade allmänna
linjen för fredlig samlevnad att de inte hejdar sig för att
ta i betraktande hur väl deras handlingar överensstämmer
med den amerikanska imperialismens önskningar.
Samarbete mellan Sovjetunionen och Förenta staterna är
hjärta och själ 1 SUKP-ledarnas allmänna linje för
fredlig samlevnad
Medan SUKP-ledarna under de senaste åren tjatat
om fredlig samlevnad har de i verkligheten rent ut sagt inte endast
brutit emot den proletära internationalismens princip utan har
också underlåtit att i sin hållning gentemot Kina
och ett antal andra socialistiska länder följa de fem principerna
för fredlig samlevnad. Deras ständiga förespråkande
av den fredliga samlevnaden såsom sin utrikespolitiks allmänna
linje är liktydigt med ett krav om att alla de socialistiska länderna
och de kommunistiska partierna måste foga sig efter deras länge
närda dröm om sovjetiskt-amerikanskt samarbete.
Hjärtat och själen i den allmänna linje
för fredlig samlevnad som SUKP:s ledare följer är sovjetisk-amerikanskt
samarbete för att behärska världen.
Se bara på de märkliga uttalanden de har
gjort.
"Nutidens två största stormakter,
Sovjetunionen och Förenta staterna, har lämnat alla andra
länder i världen långt efter sig."[38]
"Var och en av dessa två makter leder en
stor grupp av nationer - Sovjetunionen leder det socialistiska världssystemet
och Förenta staterna det kapitalistiska lägret."[39]
"Vi (Sovjetunionen och Förenta staterna)
är de starkaste länderna i världen, och om vi enas för
fred kan det inte bli något krig. Om någon galning då
ville ställa till med krig behövde vi bara höja våra
pekfingrar för att varna honom att låta bli."[40]
"...om N. S. Chrusjtjov, sovjetregeringens chef,
och John Kennedy, Förenta staternas president, kan komma överens
kommer man att finna en lösning på de internationella problem
på vilka mänsklighetens öden
beror."[41]
Tillåt oss fråga SUKP: s ledare: Då
1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande klart säger
att den amerikanska imperialismen är en svuren fiende till världens
folk och den viktigaste kraft som arbetar för aggression och krig,
hur kan ni "enas" med världsfredens huvudfiende för
att "trygga freden"?
Vi skulle vilja fråga dem: Är det möjligt
att över hundratalet länder och över tre tusen miljoner
människor inte har rätt att besluta över sitt eget öde?
måste de underkasta sig de två 'Jättarnas", de
två "största makternas", Sovjetunionens och Förenta
staternas manipulationer? Är inte ert arroganta struntprat om detta
ett uttryck för stormaktschauvinism och maktpolitik rätt och
slätt?
Vi skulle också vilja fråga dem: Inbillar
ni er verkligen att, om bara Sovjetunionen och Förenta staterna
kom överens, om bara de två "stormännen" kom
överens, mänsklighetens öde skulle vara avgjort och alla
internationella problem lösta? Ni har fel, hopplöst fel. Det
har sedan urminnes tider aldrig gått till på det sättet,
och det är mindre troligt att så ska ske under nittonhundrasextiotalet.
Världen är i dag full av komplicerade motsättningar:
motsättningen mellan de socialistiska och imperialistiska lägren,
motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin i de kapitalistiska
länderna, motsättningen mellan de undertryckta nationerna
och imperialismen, och motsättningarna mellan de imperialistiska
länderna och mellan de monopolkapitalistiska grupperna i de imperialistiska
länderna. Skulle dessa motsättningar försvinna så
snart Sovjetunionen och Förenta staterna kommit överens?
Det enda land som SUKP:s ledare ser upp till är
Förenta staterna. I sin strävan att uppnå samarbete
mellan Sovjetunionen och Förenta staterna hyser de inga skrupler
emot att förråda sovjetfolkens sanna bundsförvanter,
däribland deras klassbröder och alla de undertryckta folk
och nationer som ännu lever under det kapitalistisk-imperialistiska
systemet.
SUKP:s ledare gör sig stor möda att rasera
det socialistiska lägret. De brukar alla slags lögner och
förtal mot Kinas kommunistiska parti och utövar politiska
och ekonomiska påtryckningar på Kina. Vad det socialistiska
Albanien angår är det endast dess fullständiga förintelse
som kan tillfredsställa dem. Hand i hand med den amerikanska imperialismen
har de utsatt det revolutionära Kuba för påtryckningar
och ställt krav på det som kan tillfredsställas endast
på bekostnad av dess suveränitet och värdighet.
SUKP:s ledare gör stora ansträngningar för
att sabotera folkens revolutionära kamp mot imperialismen och dess
lakejer. De uppträder som predikare av social reformism och försöker
i olika länder att tappa av proletariatet och dess politiska parti
dess revolutionära kampvilja. För att tillfredsställa
imperialismens behov, undergräver de den nationella befrielserörelsen
och blir allt mera skamlösa försvarare av den amerikanska
neokolonialismen.
Vad får SUKP: s ledare av den amerikanska imperialismen
i gengäld för sina mödosamma ansträngningar och
för det höga pris de betalar i syfte att få till stånd
sovjetisk-amerikanskt samarbete?
Sedan 1959 har Chrusjtjov blivit besatt av tanken
på toppmöten mellan Sovjetunionen och Förenta staterna.
Han har haft många omhuldade drömmar och spritt många
illusioner om dem. Han har lovsjungit Eisenhower som "en stor man"
som "förstår storpolitik"[42]. Han har entusiastiskt
prisat Kennedy som en man som "förstår vilket stort
ansvar som åvilar regeringarna i två så mäktiga
stater"[43]. SUKP:s ledare har gjort stor affär av den så
kallade Camp David-andan och proklamerat att Wienmötet var "en
händelse av historisk betydelse". Sovjetpressen hävdade
att när ledarna för Sovjetunionen och Förenta staterna
väl satt vid samma bord, skulle historien nå en "ny
vändpunkt" och att en handskakning de två "stora
männen" emellan skulle inleda en "ny era" i de internationella
förhållandena.
Men hur behandlar den amerikanska imperialismen SUKP:s
ledare? Litet över en månad efter samtalen i Camp David förklarade
Eisenhower: "Jag lade inte märke till någon Camp David-anda".
Och sju månader senare sände han ett spionflygplan - U 2
- att intränga i Sovjetunionens luftrum och ödelade på
det sättet de fyra stormakternas toppkonferens. Inte långt
efter Wienmötet framlade Kennedy följande oförskämda
villkor för en tjugoårig fred mellan Sovjetunionen och Förenta
staterna: inget stöd från Sovjetunionens sida för något
folks revolutionära kamp och återinförande av kapitalismen
i Östeuropas socialistiska länder. Litet över ett år
efter Wienmötet gav Kennedy order om den sjörövarbetonade
militära blockaden mot Kuba och orsakade Kubakrisen.
Var - högt eller lågt, bland de levande
eller de döda - ska man hitta den omskrutna "Camp David-andan",
vändpunkten i mänsklighetens historia" och "nya
eran i de internationella förhållandena"?
Sedan tremaktsavtalet om partiellt förbud mot
kärnvapenproven undertecknats gav SUKP:s ledare stor publicitet
åt den så kallade Moskvaandan. De talade om nödvändigheten
av att "smida medan järnet är varmt', försäkrade
att "alla gynnsamma betingelser finns" för att Sovjetunionen
och Förenta staterna skulle uppnå ytterligare överenskommelser
och förklarade det dåliga i att inta hållningen "vi
har tiden för oss" eller att "det är ingen brådska"[44]
Vad är "Moskvaandan"? Låt oss
betrakta den senaste tidens händelser.
För att skapa en bättre atmosfär av
"sovjetiskt-amerikanskt samarbete" höll SUKP: s ledare
ett massmöte i Moskva för att fira 30-årsdagen av upprättandet
av diplomatiska förbindelser Sovjetunionen och Förenta staterna
emellan. Samtidigt sände de en kulturdelegation till Förenta
staterna för att fira samma händelse där. Men vad fick
SUKP:s ledare för sin entusiasm? Hela personalen på den amerikanska
ambassaden i Moskva vägrade att delta i mötet i Moskva, och
det amerikanska utrikesdepartementet utgav ett särskilt memorandum
med uppmaning till den amerikanska allmänheten att bojkotta den
sovjetiska kulturdelegationen, vars medlemmar det fördömde
såsom "ytterligt farliga och misstänkta människor".
Medan SUKP:s ledare talade sig varma för "sovjetisk-amerikanskt
samarbete" sände Förenta staterna agenten Barghorn att
bedriva spioneriverksamhet i Sovjetunionen. Sovjetregeringen arresterade
denne agent, vilket var helt i sin ordning. Men sedan Kennedy hotande
uttalat att veteaffären mellan Förenta staterna och Sovjetunionen
"berodde av att det rådde en hygglig atmosfär mellan
de bägge länderna" och att denna, som han sade, blivit
"svårt skadad genom Barghorns arrestering", fick sovjetregeringen
brått att utan rättegång frige denne amerikanske agent.
Frigivandet motiverades med "höga amerikanska ämbetsmäns
bekymmer för vad som hänt F. C. Barghorn", för vad
som hänt en spion, vilken "enligt vad undersökningarna
bekräftade. . .hade sysslat med spioneriverksamhet mot SSRU".
Ska allt detta anses som uttryck för "Moskvaandan"?
I så fall är det verkligen mycket sorgligt.
Moskva! Det första socialistiska landets lysande
huvudstad och ett ärorikt namn som allt sedan den stora Oktoberrevolutionen
funnits inneslutet i många miljoner människors hjärtan
världen över. Nu används detta namn av SUKP: s ledare
för att skyla deras ruttna praktik att samarbeta med den amerikanska
imperialismen. Vilken makalös skam!
Allt för ofta har SUKP:s ledare sagt vackra ord
om de amerikanska imperialisterna och tiggt om deras ynnest. Allt för
ofta har de visat vrede mot broderländer och broderpartier och
övat påtryckningar på dem. Allt för många
är de knep och bedrägerier de använt mot de revolutionära
folken i olika länder uteslutande för att tigga "vänskap"
och "förtroende" från den amerikanska imperialismen.
Men "medan de slokande blommorna trånar efter kärlek,
sorlar den hjärtlösa bäcken vidare". Allt vad SUKP:
s ledare fått mottaga av de amerikanska imperialisterna är
förödmjukelser, nya förödmjukelser, alltid förödmjukelser.
Några ord till råd åt SUKP:s ledare
Förekom det någonsin, under de bittra dagarna
då försvarskampen mot imperialisternas väpnade intervention
pågick eller i det Fosterländska krigets rasande eld, ett
enda tillfälle då det stora sovjetfolket under Lenins och
Stalins ledning gav vika för svårigheterna? Böjde de
någonsin knä för fienden? I dag är världsläget
mycket gynnsamt för revolutionen och socialismen är starkare
än någonsin medan imperialismen aldrig befunnit sig i sådana
svårigheter som nu. På vilket förnedrande sätt
har inte ändå det första socialistiska landet, staten
som Lenin grundade, toppridits av den amerikanska imperialismen och
hur skändligt har inte det socialistiska lägret vanärats
av SUKP:s ledare! Hur ska det vara möjligt för oss, för
några marxist-leninister och revolutionärer att känna
annat än sorg och smärta?
Här skulle vi gärna vilja ge några
uppriktiga råd till SUKP:s ledare.
Förenta staterna, det mest rovgiriga imperialistiska
landet, har det vanvettiga strategiska målet att erövra världen.
Det undertrycker ursinnigt den revolutionära kamp som förs
av de förtryckta folken och nationerna och har öppet förklarat
sin avsikt att föra Osteuropa tillbaka i den så kallade fria
nationernas världsgemenskap. Hur kan ni inbilla er att den amerikanska
imperialismen vid genomförandet av sina aggressiva planer för
erövring av hela världen kommer att låta de hårdaste
slagen falla på andra och inte på Sovjetunionen?
Förenta staterna är ett imperialistiskt
land och Sovjetunionen är ett socialistiskt land. Hur kan ni vänta
"allomfattande samarbete" mellan två länder med
helt skilda samhällssystem?
Det råder ömsesidig rivalitet och bedrägeri
till och med mellan Förenta staterna och de övriga imperialistiska
makterna, och Förenta staterna kommer inte att låta sig nöjas
förrän de trampat dessa under fötterna. Hur kan ni då
föreställa er att Förenta staterna ska leva i harmoni
med det socialistiska Sovjetunionen!
Ledande kamrater i SUKP! Tänk över saken
nyktert! Är den amerikanska imperialismen att lita på när
en storm bryter loss i världen? Nej! De amerikanska imperialisterna
är liksom alla imperialister och reaktionärer opålitliga.
Sovjetunionens enda pålitliga bundsförvanter är broderländerna
i det socialistiska lägret, de marxist-leninistiska broderpartierna
och alla undertryckta folk och nationer.
Den historiska utvecklingens lagar verkar oberoende
av individens vilja. Ingen har möjlighet att hindra det socialistiska
lägret och de undertryckta folkens och nationernas revolutionära
rörelser från att tillväxa, än mindre att förinta
dem. Den som förråder folken i det socialistiska lägret
och världen och drömmer om att behärska jordklotet, genom
att samverka med den amerikanska imperialismen, är dömd att
sluta illa. Och det är mycket felaktigt och farligt för SUKP:s
ledare att göra detta.
Ännu är det inte för sent för
SUKP:s ledare att hejda sig vid stupets rand. Det är hög tid
för dem att lägga av sin allmänna linje för fredlig
samlevnad och återgå till Lenins politik för fredlig
samlevnad, till marxismen-leninismens och den proletära internationalismens
väg.
NOTER
[1] N.
B. Ponomarov, "Världens kommunisters segerrika fana",
Pravda den 18 november 1962.[TILLBAKA]
[2]
A. Rumyantsev, "Vårt gemensamma ideologiska vapen",
Problems of Peace and Socialism, nr 1, 1962.[TILLBAKA]
[3] N. S. Chrusjtjov, tal i FN:s generalförsamling
den 23 september 1960.[TILLBAKA]
[4] N. S. Chrusjtjov, tal i Gadjah Mada-universiteten,
Djakarta, Indonesien, den 21 februari 1960.[TILLBAKA]
[5] N. S. Chrusjtjov, rapport vid SSRU:s
högsta sovjets sammanträde den 14 januari 1960.[TILLBAKA]
[6] Redaktionell
artikel i Izvestia den 4 december 1961.[TILLBAKA]
[7] Hälsningstelegram från
N. S. Chrusjtjov och L. Brezhnev till John F. Kennedy den 30 december
1961.[TILLBAKA]
[8] Se not 3.[TILLBAKA]
[9] N. S. Chrusjtjov, tal vid en mottagning
anordnad av Demokratiska folkrepubliken Koreas ambassad i Moskva den
5 juli 1961.[TILLBAKA]
[10]
B. N. Ponomarov "Några av den revolutionära rörelsens
problem", Problems of Peace and Socialism, nr 12 1962.[TILLBAKA]
[11]
Kommunist (Moskva) nr 2 1962, sid 89.[TILLBAKA]
[12]
B. N. Ponomarov, "Ett nytt stadium i kapitalismens allmänna
kris", Pravda den 8 februari 1961.[TILLBAKA]
[13] Sovjetunionens kommunistiska partis
Centralkommittés brev till Kinas kommunistiska partis Centralkommitté
den 30 mars 1963.[TILLBAKA]
[14] Öppet brev från Sovjetunionens
kommunistiska partis Centralkommitté till partiorganisationerna
och alla kommunister i Sovjetunionen den 14 juli 1963.[TILLBAKA]
[15] Se not 10.[TILLBAKA]
[16] Program för Sovjetunionens
kommunistiska parti (Antaget av SUKP:s 22:a kongress), Sovjetunionens
Informationsbyrå, Sthlm 1961, sid 129.[TILLBAKA]
[17] Se not 5.[TILLBAKA]
[18]
N. S. Chrusjtjov, "Svar på den österrikiske professorn
Hans Thirrings frågor", Pravda den 3 januari 1962.[TILLBAKA]
[19]
För enhet och sammanhållning i den internationella kommunistiska
rörelsen", redaktionell artikelk i Pravda den 6 december
1963.[TILLBAKA]
[20]
"Hur snälla måste vi vara mot Nikita?" USA-tidskriften
Time den 9 mars 1962.[TILLBAKA]
[21] Televisionsintervju med amerikanske
vice utrikesministern Harriman den 18 augusti 1963.[TILLBAKA]
[22]
"Kennedy hjälper Chrusjtjov", den brittiska tidskriften
Time and Tide den 18-24 april 1963.[TILLBAKA]
[23] AFP-meddelande från Washington
den 14 juli 1963 med amerikanska regeringsledamöters kommentarer
till SUKP:s öppna brev.[TILLBAKA]
[24] Förre amerikanske vice utrikesministern
Douglas Dillons tal om Förenta staternas utrikespolitik den 20
april 1960.[TILLBAKA]
[25] Dulles tal i staten Californiens
handelskammare den 4 december 1958.[TILLBAKA]
[26] Kennedys tal i Förenta Nationernas
generalförsamling den 20 september 1963.[TILLBAKA]
[27]
Dulles tal i amerikanska representanthusets kommitté för
utrikes angelägenheter den 28 januari 1959.[TILLBAKA]
[28]
Chefredaktör Adzjubeis intervju med Kennedy, Izvestia
den 25 november 1961.[TILLBAKA]
[29] Rusks tal vid American Legions rikskongress
den 10 september 1963.[TILLBAKA]
[30] Dulles tal vid staten New Yorks
advokatsamfunds prisutdelningsmiddag den 31 januari 1959.[TILLBAKA]
[31] Se not 25.[TILLBAKA]
[32] Dulles vittnesmål inför
representanthusets kommitté för utrikes angelägenheter
den 8 februari 1959.[TILLBAKA]
[33] Eisenhowers tal vid Polsk-amerikanska
kongressen i Chicago den 30 september 1960.[TILLBAKA]
[34]
Kennedy: The Strategy of Peace, Harper & Brothers, New
York 1960, sid 199.[TILLBAKA]
[35] Kennedys tal vid Polsk-amerikanska
kongressen i Chicago den 1 oktober 1960.[TILLBAKA]
[36] Dulles presskonferens den 15 maj
1956.[TILLBAKA]
[37] Dulles presskonferens den 28 oktober
1958.[TILLBAKA]
[38]
N. N. Jakovlev: Efter trettio år... en broschyr skriven
till 30-årsdagen av de sovjetisk-amerikanska diplomatiska förbindelsernas
upprättande.[TILLBAKA]
[39] Samma källa.[TILLBAKA]
[40] N. S. Chrusjtjovs svar på
frågor av New York Times utrikespolitiske kommentator C. L. Sulzberger
den 5 september 1961. (Avsnittet icke medtaget i den av Sovjetunionens
informationsbyrå utsända svenska översättningen.)[TILLBAKA]
[41] A. A. Gromyko, tal vid SSRU: s högsta
sovjets sammanträde den 13 december 1962.[TILLBAKA]
[42] Tal av N. S. Chrusjtjov vid den
lunch som borgmästaren i New York gav till hans ära den 17
september 1959.[TILLBAKA]
[43] N S. Chrusjtjov: Tal i Sovjetunionens
radio och TV den 15 juni 1961, Sovjetunionens informationsbyrå,
Sthlm 1961, sid 28.[TILLBAKA]
[44]
Artikel av Observatör i Izvestia den 21 augusti 1963.[TILLBAKA]
|
